När jag blev tillfrågad om att skriva ett inlägg här hos Careerbuilder så kom jag att tänka på att en av de vanligaste frågorna jag får på min ordinarie projektledningsblogg är hur man blir projektledare. Att frågan ställs så ofta beror troligtvis på att det inte finns någon spikrak väg att bli projektledare på. Av de projektledare jag känner så finns det nästan lika många berättelser som det finns personer.
En relativt vanlig väg inom IT-branschen, och vissa närliggande områden där jag själv är verksam, är att man efter en akademisk examen hamnat i projekt som programmerare under flera år. Efter ett antal projekt där man även visat sig ha sociala färdigheter så får man fungera som samordnare. Någon föreslår sedan att man ska ta på sig rollen som projektledare och en kurs senare så är man där.
Inom de större konsultbolagen så finns den här karriärvägen definierad och kurserna man kan gå är väl anpassade till att stödja konsultens väg fram mot målet att bli en välmeriterad projektledare. Själv var jag på Capgemini och anser att de har ett mycket bra sätt att lära ut yrket projektledning.
Men varför ska man bli projektledare? I motsats till många andra ledarskapsjobb så handlar det alltid om en början och ett slut och däremellan ska en förändring genomföras. Om man som person gillar att ta på sig nya utmaningar, att den ena dagen inte är den andra lik, att det man håller på med kommer att behöva slutföras (med all den press som det kan innebära att tvingas leverera) då är projektledning rätt val. Om man däremot vill vara chef och ha många underställda så är projektledning fel; den dag projektet levererar så är teamen borta. Och det, kära läsare, är det skönaste av alltihop. Leveransen!
av Raphael Sedin, Projektledare