Vi har det stora nöjet att presentera Ann Larsdotter Olsson som ny gästbloggare! Ann har en gedigen bakgrund som chef i olika befattningar och delar med sig av sina erfarenheter kring hur det är att jobba som chef och leda andra.

Här nedan följer Anns första inlägg. Trevlig läsning!


En blick i backspegeln   

Jag hade precis avlagt min universitetsexamen när jag fick mitt första chefsjobb, ett sommarvikariat på socialförvaltningen i min kommun. Mitt uppdrag var tydligt från anställande chef.  Jag skulle bara se till att semesterperioderna flöt på, att brukarna/kunderna hade det bra och att det fanns personal på plats. Det lät inte oöverstigligt komplicerat. Under två månader skulle jag nog klara av att hålla den här skutan flytande, tänkte jag. Jag var grön som chef, ingen erfarenhet av ledningsarbete över huvud taget. Jag studerade sent i livet, hade fått två barn och provat arbeta med allt möjligt innan mina universitetsstudier.  Ett antal års arbetslivserfarenhet från flera olika branscher, tillsammans med min utbildning, det ska nog hjälpa mig igenom detta, tänkte jag och tog mig an uppdraget med stor förtjusning.

Uppdraget ändrades snabbt. Efter endast ett par veckor satt jag plötsligt, utan att jag visste hur det hade gått till, med många fler arbetsuppgifter. Schemaläggning, lönerapportering och budgetuppföljning med ekonomicontrollern.  Nybakad och ambitiös som jag var, slängde jag mig över arbetsuppgifterna, gav mig den på att jag skulle ro detta iland. Sagt och gjort, jag klarade av att rida ut stormen och blev kvar. Efter några år på samma ställe som förstalinjechef blev sen det naturligt för mig att söka tjänsten som verksamhetschef, som jag också fick. Jag blev plötsligt, från en dag till en annan, chef över mina gamla kollegor. Det var ett mycket spännande och inte minst lärorikt inslag i det nya ansvar jag hade axlat. Det är ett ämne som kräver ett alldeles eget inlägg. Nu, nästan tio år senare har jag lämnat skutan, det var dags för mig att gå vidare. När du vaknar på morgonen, springer runt där hemma och febrilt försöker hitta din nyfikenhet och lust. Du letar som en vettvilling, plånboken och nycklarna hittar du, men inte det du egentligen letar… ett tips… det är hög tid att göra något annat. Detta hände mig. Det är din skyldighet, mot dig själv och din omgivning att göra något åt saken. Jag letade varje morgon i över ett års tid, till slut fanns det inget annat att göra än att säga upp sig. Det gjorde jag och inte ångrat det en sekund.

När jag tittar i backspegeln, känner jag mig mycket nöjd med vad jag åstadkommit, på egen hand, men också tillsammans med alla de fantastiska medarbetare jag har haft förmånen att jobba tillsammans med under åren. Men precis som alla andra, har jag gått på nitar och gjort misstag, stora som små. Det bästa av allt, är att jag fått nya erfarenheter under tiden och om jag måste välja några saker att lyfta fram, är det nog det faktum att jag lärt mig om mig massor om mig själv som person, i rollen som chef, om andra människor, vad som driver oss och vad som håller oss tillbaka.

Kan jag då tänka mig att arbeta som chef igen? Svaret är enkelt. Ja, det kan jag. Jobbet är så fantastiskt roligt trots allt slit, ett slit som oftast aldrig upphör. Kanske jag ändå inte vill jobba inom den kommunala sektorn, där jag bl.a. upplever en tröghet som inte passar mitt ledarskap, eller, mitt ledarskap passar inte kommunal sektor? Jag har också sett ett mönster i chefsrekryteringen och en syn på ledarskapet, som inte är fördelaktigt för framtiden. 4 av 10 chefer inom offentlig sektor är 55 år eller äldre enligt Ledarnas framtidsbarometer 2013(Källa SCB) Det är alltså en stor hop av chefer som går i pension de närmaste åren och jag har inte sett något nämnvärt åtgärdspaket för att locka till sig de bästa, nya och hungriga chefskandidaterna. Inte på det decennium jag jobbat. Jag tänkte dela med mig mina tankar just kring detta ämne nästa gång. Kanske fundera kring när chefsrekrytering är som bäst? Och när den inte är det…

Ann Larsdotter Olsson