För ett antal år sedan blev jag avbruten av en person jag höll på att intervjua.

-“Varför frågar du så mycket om vad jag vill jobba med och vad jag tycker om olika uppgifter?”

undrade han och förklarade:

-“Jag gör det arbetsgivaren vill att jag ska göra och jag är bra på mitt jobb. Jag kan inte hålla på att tänka på vad jag gillar och inte gillar hela tiden”.

Personen ifråga var en ekonom och egenföretagare som sadlat om och blivit nätverkstekniker.Han hade valt en utbildning som gav jobb , utan att det var hans stora intresse. Det är klart att han, med den bakgrunden, tyckte att intresse och vilja inte hade med hans anställningsbarhet att göra.

Hans fråga fick mig att tänka till. Det var en kompetent person med bra meriter och jag hade respekt för hans ståndpunkt, även om jag inte kunde hålla med om att frågan om vilja är oviktig.

Att jag, när jag företräder en arbetsgivare, tycker att intresse och vilja spelar roll, beror på flera saker:
Dels är det en fördel om en medarbetare är så intresserad av sitt område att han eller hon tycker det är roligt att hänga med och lära sig mer om området, för sin egen skull och av fri vilja. Dels kan man anta att det är större chans att man stannar på ett jobb som man är genuint intresserad av.

Men frågan fick mig också att börja ompröva min inställning till fortbildning och yrkesval i en vidare mening. Att det måste vara helt i sin ordning att byta inriktning eller välja specialisering för att bli mer attraktiv på arbetsmarknaden. Det är ju helt naturligt att människor satsar på områden med stor efterfrågan, istället för att riskera att fastna i något som efterfrågas allt mindre. Det är bra för individen och för samhället. Alldeles oavsett om man råkar trivas bättre med det nya området eller tycka att det är roligare.

Jag kan inte låta bli att koppla den här förväntan om intresse till den större frågan om strävan efter ständig lycka. I det moderna samhället räcker det inte längre att uppfylla basbehov och hitta enskilda glädjeämnen. Istället söker vi full tillfredsställelse och totalt självförverkligande. Vi vill inte ha tråkigt, vi vill slippa känna sorg och ånger och vi vill inte misslyckas. Och i den fruktlösa jakten, riskerar vi att gå snett.

Det är mot den här bakgrunden jag alltmer har kommit att uppskatta dem som deklarerar att de satsar på ett område, inte för att det är roligare eller mer tillfredsställande, utan därför att den kompetensen helt enkelt är mer efterfrågad. Det finns något sunt i den realistiska synen på arbete, tillfredsställelse och eget ansvar. Motsatsen – att leta efter ett område att arbeta med som är utvecklande, tillfredsställande, roligt och lönsamt – blir på motsvarande sätt tecken på ett orealistiskt förhållningssätt som nästan säkert leder till besvikelser. Men den som lyckas är bara att gratulera.

Personer som är på väg att välja studieinriktning, uttrycker sig oftast betydligt krassare. Den som läser något inom IT vill till exempel veta om det lönar sig att lägga till en kurs i ekonomi, eller projektledning. Eller att ta en dubbelexamen. Jag vet att jag riskerar att säga emot mig själv nu, men när det gäller grundutbildningar eller överhuvudtaget utbildningar över hela terminer eller flera år, är det egna intresset, enligt mitt sätt att se helt avgörande.

Givetvis är det klokt att satsa på de generella områden som kan ge jobb, men i valet av specialiseringar, eller eventuella dubbelutbildningar, är det svårt att veta om ansträngningen faktiskt lönar sig, i termer av användbar kompetens i arbetslivet. Därför kan det vara klokt att satsa sin tid på det som ger något tillbaka i sig självt, vare sig det ökar ens attraktionskraft eller inte. Livet handlar trots allt inte bara om arbete.